16/10/2025
Under de senaste två åren har jag byggt upp en mur. Ett mentalt försvar för att kunna kämpa vidare. De tusentals bilder av döda människor, tortyr, lemlästning hemsöker mig. Ingen människa är byggd för att kunna hantera det. Och ingen människa är än mer byggd för att kunna hantera det Palestinierna utsätts för.
Igår bröt Anna Pareto och Profundis Teater igenom min mur. Ett viktigt ögonblick för mig personligen men också bara ett välbehövligt men kortvarigt andetag innan jag dyker ned under ytan igen. Min mur som sagt mig att även den ”vanliga” smärtan, den som inte kommer av bomber och prickskyttar och hånskrattande folkmord utan av osäkerhet, psykisk ohälsa, de tveeggade känslorna, också har sin plats. Min egen psykiska ohälsa har sin plats. Min kroniska smärta har sin plats. Allt det som jag, och manusförfattaren Stina Oscarson, och palestinier, och alla känner. De är inte bara saker att sätta åt sidan för att kunna fortsätta kämpa utan snarare en del av samma kamp. Jag vet såklart det här rent intellektuellt, men på två år har jag inte kunnat känna det, på riktigt.
När en ser livsöden som är så långt mycket svårare än något en någonsin upplevt så är det svårt att ta sin egen skit på allvar, och i det är det en fin balans mellan att värna, kämpa och visa respekt för människorna med så svåra livsöden och att bemöta en värld och en mänsklighet med alla sina vanliga problem och inte känna att en sviker dom som har det värst. Vad fan spelar hyreshöjningen för roll när världen brinner liksom!? Vad fan spelar min egen smärta för roll? Jag tänker inte försöka besvara det.
För drygt en vecka sen fick jag fota Anna under ett genomdrag av föreställningen och jag förstod hennes fysikalitet som skådespelare. Hon sa själv till mig att det kändes som att vi dansade runt på scenen när jag försökte fånga hennes konst. Jag kände det själv. Men tror i dansens virrvarr att jag egentligen inte hörde ett ord av vad som sades. Jag var lyriskt fast i att fånga ett ansikte och en kropp med sådan enorm kapacitet. Igår hörde jag orden. Komplexa känslor, sådär som det är i det ”vanliga” livet. Jag grät lite när vi pratade efteråt. Jag grät lite i bilen hem. Kände känslor som inte var så svartvita som de är kring folkmordet. Tack Profundis för andetaget och för ett fantastiskt fotojobb. och slutligen, viktigast av allt, vill jag bara säga; Kampen fortsätter, Befria Palestina!
