01/02/2023
Verka för artbevarande och avlande för mångfald.
Men de föds i bur.
Tidigt inspirera unga till kärlek och vördnad för djur.
Men de lever i bur.
Forska och utbilda kring sköra naturen och dess hotade arter.
Men de dör i bur.
Djurpark – till vilket pris?
Jag har besökt många världen över. Timmar, åter timmar bakom zoomlins i Tokyo, Barcelona, New York, Kolmården. Beundrat grön trädpyton på Skansen. Sandkatternas bedårande ungar i Eskilstuna. Spejande uvar i Järvsö. Att beakta – och porträttera – dessa djur är oerhört. Jag ryser. Berörs. Pratar med passionerade anställda som vigt sitt liv åt att rädda en särskild utrotningshotad lemur ingen hört talas om.
Men så – baksidan.
Noshörningen orörlig på en bakgårds yta omringad av Taitōs skyskrapor. Den hundratals kilo tunga solfisken ensam i urblåst akvarium. Vingklippta rovfåglar under gäckande nät. Geparder tomt stirrande ut genom dubbla gallergrindar mot sörmländska skogsbryn – inga 120 kilometer i timmen över evig savann.
Hur understår jag mig?
Minns de vilda makaker jag träffade på en bergstopp i Kyoto, så fulla av liv, av lek, något i blicken. Med skarp kontrast till deras artfränder instängda i storstaden. Samma familj, motsatt kroppsspråk. Något i blicken även där – men dött och trött. Skillnaden mellan ett berg på kvadratmil och ett inklämt mellan isbjörnens plastbassäng och sockervaddsståndet.
Och i december förra året ledde inkompetensen på Furuvik i Gävle till fyra förrymda schimpansers död. Anställda vid parken beskrivs som förkrossade, bedrövade, med krisstöd och terapi. Naturligtvis är det så. De älskade sina djur. Ömma band knutna under åratal. Men aporna är ihjälskjutna. De överlevande förgäves sökande efter sina döda vänner. Geparden vill inte springa och fisken inte äta. Pandan inte para sig och ormen inte förbli i sitt terrarium. Att bevara arter är fantastiskt. Men till vilket liv? Djur far illa – för att jag ska få plåta dem från andra sidan gallret, stängslet, glaset, livet, döden.
Kanske är det nog nu.