13/12/2016
Familjen är allt
Text: Martin Renck
Så här: människan, precis som all annan biomassa, består ju av atomer som i sig inte är levande men som när de grupperas på speciella sätt skapar förutsättningar för liv. För att atomerna ska kunna klumpas ihop på sånt vis, och för att livet ens ska bli av, behövs energi i form av olika sorters omvandlad värmestrålning. Ljus.
Det är ont om ljus och värme i universum. Den genomsnittliga platsen är så becksvart att man inte skulle se den närmaste stjärnan ens om man tittade rakt på den när den exploderade som en supernova. Det är också svinkallt. Knappt tre grader över den absoluta nollpunkten. Och tomt. Inte ens s*x protoner per kubikmeter. Typ en miljon gånger tommare än det mest vakuumlika vetenskapen lyckats få till på jorden. På det stora hela består universum bara av en pytteliten del materia; ungefär fyra procent väldigt glest ihopklumpad sån. De tätaste ställena är galaxerna, som också är i princip helt tomma. Kollar man på förhållandet mellan stjärnors storlek och avstånden dem emellan blir det (på universums tätaste platser, i galaxerna) ganska exakt som enstaka saltkorn utströdda med en kilometers lucka. Således: den värme man som levande varelse kan komma över tar man som den kommer.
Som sociala varelser gillar vi att klumpa ihop oss i olika grupper med olika överlapp och utbyte. Som biologiska varelser har vi särskilda band till våra familjemedlemmar. Alla organismer har utvecklats utifrån beteendemönster där föräldrarna inte av misstag råkat ödsla energin på fel kids. Det här gör att man får nånslags biologiskt inkodade omsorgs- och tacksamhetsband familjemedlemmar emellan. Mammor vet vilken deras avkomma är men pappor kan inte vara lika säkra. För att ha koll på vilken avkomma som är ens egen har människan blivit någotsånär monogam. Voilà: familjen.
För att bli ännu lite säkrare på att klara oss kvar har vi sen ett par hundratusen år klumpat ihop oss i allt större grupper. Fortfarande går tillvaron ut på att suga åt sig mesta möjliga energi som kan gynna dem som mest liknar en själv; den egna familjen. Men det börjar bli lite oklart var gränserna och banden går. Nuförtiden är alla människor rätt nära släkt med varann, kusiner i femtionde led som mest. Alla dealar med alla, alla byter olika sorters värmestrålning med varann. Banden sinsemellan blir fler och tätare, mönstret blir mer invecklat men också tydligare ju mer vi zoomar ut. Man kan säga att det handlar om perspektiv; familjen är precis så stor som man vill tänka att den är.
Alla varelser på planeten kan släktmässigt spåras tillbaka till en gemensam ursprungsorganism som sen branchat ut och nischat sig som olika arter. Allt som lever äter annat liv; omvandlar annans energi. Varje varelse blir förr eller senare föda åt en annan. Eftersom allt liv kommer ur samma första livsform är allt levande egentligen en enda superorganism som äter sig själv. Och eftersom energi inte kan skapas eller förstöras, bara omvandlas från en form till en annan, är superorganismen ‘liv’ här i vår del av universum egentligen bara solljus, för stunden omvandlat till annan energi. Du är vad du äter vad du är. Och så vidare.
Solen själv är en tredjegenerationsstjärna, alltså; ‘barnbarn’ till två tidigare generationer stjärnor. Det här vet man eftersom vissa tyngre grundämnen som redan nu finns i solen, och i oss, bara kan bildas ur kärnreaktionerna i en döende stjärnas slutskede. Och solen är bara knappt halvvägs ännu. De allra första stjärnorna, där solens ‘farfar’ var en, bildades ur big bang efter att atomer klumpades ihop till stoft, som klumpades ihop till stjärnor, som brann ut en efter en, exploderade, spred ut gamla och nya atomer, som klumpades ihop till nya stjärnor. I den tredje vändan skapades solen med alla planeter och sånt. Inom några miljarder år kommer solen börja svälla upp och ta tillbaka det den lånat ut. Omsider käkar den upp rubbet inkl sig själv och exploderar sen ut grundämnena som styckvisa, livlösa, atomer igen, för att kanske omgruppera som en fjärdegenerationsstjärna som möjligen seedar nya livsformer med nya band till grejerna.
Man kan säga att allt liv på planeten är solens ‘avkomma’, eller, rent fysikaliskt; allt liv på jorden är en del av solen själv, som är en del av det där oändligt heta allt-och-ingenting som fanns innan big bang spred ut och kylde av allting. Den här familje-issuen – värmestrålningen, fördelningen och utbytet – har mänskligheten försökt greppa ända sen man först började försöka tänka. Man har skissat på grottväggar, i dödahavsrullar och i partiprogram, och man har försökt trolla fram berättigande genom konstarter, ismer och sociala medier. Så här håller man på för att allt till sist landar i vem och vad man egentligen är i allt det här, själv.
Ouroboros är en uråldrig egyptisk symbol föreställande en orm som äter sin egen svans. En sinnebild för reflektion, kretslopp och återfödelse. En representation av idén om ursprunglig enhet; av det som funnits från början och som inte kan förintas. Filosofen och matematikern Platon hänvisade till Ouroboros som Anima Mundi; den första levande varelsen och alltets bindemedel. Psykologen och mystikern Carl Jung tolkade Ouroboros som en symbol med arketypisk innebörd för det kollektiva undermedvetna; en urbild av jagets gryningstillstånd; barnets renaste upplevelse av sig själv och av mänsklig tillhörighet. För alkemisterna föreställde Ouroboros Prima Materia, det allestädes närvarande men formlösa ‘grundämnet’ som behövs för att komma åt nyckeln till livsprincipen för alla varelser och ting. Vägen till upplysning och odödlighet. Bortom eld, vatten, jord och luft; det femte elementet: kvint-essensen.
Inom astrofysiken används begreppet kvintessens för att beteckna den kosmologiska konstanten; en beskrivning av en hypotetisk form av mörk energi som förklarar universums expansion; varför avstånden ökar och vad som håller ihop allt. Hur det nu är, blev människan universums ofrivilliga sätt att bli medvetet om sig själv. När så upplysning slutligen nåddes ska Siddharta ha sagt: “Idag upphör mina återfödslar. Min bana är fullbordad. Ingenting finns kvar att sträva efter. Djupt fridfull och fri från föreställningar, upplyst och oskapad, har jag funnit sanningen; odödlighetens elixir. Om jag skulle berätta om det, skulle ingen förstå. Därför blir jag kvar, i mörkret. I tystnad.”
Här är en del, som frusen värmestrålning, stoppad ljushastighet, mer än tusen ord, sånt:
