28/10/2024
Människor som förankrats, som skapat traditioner genom år och historia, genom platser och tid - de bär saker inuti sig. Det är inget man reflekterar över. Det är. Det går inte att plocka ut på samma sätt och hålla upp i ljuset.
Medan andra har saker lagda ovanpå. Det trillar av så fort man reser sig upp. Tillslut sys det kanske fast på kroppen, släpas med fast fortfarande som utanpå. Det slår i annat när man tar sig fram. Det är bara bökigare.
När jag cyklade genom landet blev det tvärtom från vad jag brukar känna. Platserna tog sig in i mig. Kopplingen mellan min stad och gammelfarmors hemby blev förankrad. Den känns inte hafsig, det bara är så nu. Som att platsen åkte in från rätt sätt i rätt tempo och nu kommer det alltid vara så. Kroppen byggde sin egen karta och i den satt en tråd till det som varit - och den tråden håller jag mellan fingrarna nu.
Den är mycket tunn. Men den finns där.
På Sörmlands museum hänger utställning ”Tienhaara betyder vägskäl” som är en gestaltning av varför cykelturen blev av och hur den såg ut. Det är poetisk text och bild som på svenska och meänkieli berättar om att längta efter en plats man aldrig sett och söka efter ett språk man inte kan.
Vill man höra mer detaljerat om fotograferandet av människor längst vägen och om ett märkligt sökande från en cykelsadel, då kan man lyssna på ett samtal mellan mig och projektledar-Alexandra onsdagen den 20 november 17.45 i restaurangen på
