Gucco, Sundsvall (2026)

30/11/2025

Skiss arbetet och det första utkastet, är alltid en utmaning. En smått frustrerande upplevelse av att tiden står stilla, när penseln långsamt formar nyanserna. Färgerna samspelar inte, det går inte att se helheten mot partierna av omålad duk. Det första verket i sviten som skildrar västra Medelpad under fyra årstider, har äntligen fyllts med färg. Nu börjar det lustfyllda arbetet att forma rumslighet och ljus, varvat med blyertspennans sökande linjer.

31/10/2025

Borgsjö strand juni 2025, bladverken vajar stilla i den ljumna sommarbrisen. Dofterna från blomstren blandas med dieselångorna, från lastbilen som just tankats på den närliggande macken. Om några minuter ska jag äta lunch på restaurangen. Det kommer att bli en positiv upplevelse,men det vet jag fortfarande inte i detta ögonblick. Ånge kommun skildrad under fyra årstider, ett tvåårigt projekt som visas på Ånge konsthall hösten 2027. Jag insuper intrycken, vandrar i landskapet och samlar ögonblick. Jag uppfylls av en känsla, en förnimmelse, att i stunden vara i samklang med platsen. Att därifrån bära erfarenheten och forma den på duken, fyller mig med meningsfullhet. Färgens tunna lasurer möter blyertspennans spröda linjer, tillsammans bildar de en större helhet. Omtag efter omtag, plötsligt uppenbarar sig intuitivt formuleringen jag sökt. Den kan inte tvingas fram, den måste lockas fram med lekfullhet. När jag slutar försöka, finns den plötsligt där.

23/10/2025

Örnsköldsviks sjukhus 2024-10-21, blommorna hade blommat ut. Naturen hade påbörjat sin resa, mot en stilla vintervila. Jag vandrade i parken och i skogsbrynet i timmar, fyllde mina sinnen med rytmen, ljuset och atmosfären. Jag sökte ett utsnitt, en ögonblicksbild, ett ännu inte upplevt minne. Ett nu där min närvaro just där och då, fångade det flyktiga. Som är en del av förgängligheten, kretsloppets oändliga cykel genom evigheten. En absolut närvaro, liksom andetaget så ogripbart och ändå så påtagligt.

Målningen till Örnsköldsvik sjukhus dialysen, har påbörjat sitt arbete. En nio månader lång process i ateljen, har nått sin brytpunkt. Nu påbörjas det verkligt meningsfulla, i mötet med människorna får verket sin tillblivelse.

19/10/2025

Inför en presentation hos den fina konstföreningen Staffliet på Region Västernorrland, monterar jag affischer av tidigare utförda verk. Majoriteten av dem är inte längre i min ägo, utan arbetar nu i offentlig miljö. Färgerna är något dovare, men ger ändå en relativt bra uppfattning om mitt uttryck och utveckling. Jag är tacksam över ett öppet spraylim som ger flexibilitet i monteringen, och min erfarenhet genom åren av att tapetsera. Mötet med människor som möter konsten, är den absolut största glädjen, det gör allt meningsfullt.

14/05/2025

Den första juni är det vernissage för "Tolka Bengt Lindström" vid Y:et i Timrå, jag arbetar jag med en parafras av ”Vikingaliv-blodsoffer” till detta evenemang. Det är en utmaning att arbeta i en färgskala som inte är min, en rytmik och komposition som inte är min och ett tema som inte är mitt. Det är vilset och trevande och kräver mitt fulla engagemang, men är
samtidigt mycket utvecklande. Jag utforskar det okända, och för mig främmande uttrycket i Bengt Lindströms färgstarka litografi. Under arbetet har min relation till verket och berättelsen förändrats. Jag har sökt en känsla i de två kombattanterna, vem är egentligen offret i denna scen? Vem attackerar Det uppenbara vore kanske att säga, att det
är stackaren med pålen genom munnen som är offret. Men med tiden har jag börjat ifrågasätta detta något kategoriska antagande. Kan inte mannen som offrar, också sägas vara ett offer för sina socialt inlärda trosföreställningar? Det synbart illvilliga är kanske inte enbart sprunget ur ondska. Anar jag en glimt av ångest i den offrande mannens
uttryck? Eller är det bara jag som söker försoning och förlåtelse, inför det obegripliga? Det enklaste vore att förhålla sig svartvit och kategorisk till intentionen, gott är gott och ont är ont. Kanske är det också så det är tänkt, men jag väljer i slutändan att se på livet med fler nyanser. Det breddar mitt perspektiv och gör mig ödmjuk.

14/03/2025

Under elva veckor och har jag lagt bakgrundsnyanser, tecknat hundratals bladnerver med en tunn pensel. Torkat bort, justerat, korrigerat och börjat om. Ibland har färgen följt med maskeringstejpen i stora sjok, bara lämnat den nakna duken kvar. Jag har vaknat mitt i natten, och cyklat i panik till ateljén. Väl på plats, har jag insett att det känns rätt, och vågat tro på intentionen trots att det varit fullständigt ogripbart. Processen har varit tålamodsprövande, utsattheten inför ett eventuellt misslyckande total. Varje målning äger sitt motstånd, sina frågor och sin riktning. Det finns ingen universell teknik, ingen utarbetad strategi. Varje enskilt verk kräver att jag tänjer på gränserna för vad som är möjligt, först då når jag det resultat jag eftersöker. Det innebär också att jag måste ha modet att kunna säga nej, refusera och kassera oavsett hur lång tid det tagit mig. Nu har det gått elva veckor, och jag ska äntligen börja måla över allt jag lagt på duken, tunna och tjocka transparenta och pastosa lager av ljus och skugga över bladens nerver. Jag ska mejsla ut rumsligheten, på vägen kommer jag att möta tvivel och ögonblick av eufori. Ännu är jag och verket inte färdiga med varandra, vi har en lång och meningsfull färd kvar att vandra. Det är motståndet som gör mödan värd.

01/03/2025

En utmärkt skriven artikel av kulturredaktör Susanne Holmlund, om gestaltningsuppdraget på Solhaga äldreboende

27/02/2025

I en tid när skuggorna och oron förmörkar perspektiven, och vansinnets falska löften om välstånd och den starkes rätt lockar, är det viktigare än någonsin att se ljuset, omfamna gemenskapen och ha tillit till kärlekens eviga och
oförstörbara kraft. Den som aldrig ger upp kan aldrig förlora,
kärleken vinner alltid. Jag påminns om det varje morgon, i min tacksamhetsmeditation uppfylls jag av det kraftfulla ljuset som genomsyrar allt. Jag inser hur viktigt det är att hålla i och hålla stadigt, förlorar jag hoppet omfamnar jag hoppet åter. I mitt verk till Örnsköldsviks sjukhus försjunker jag i bladverkets nyanser, de rytmiska nervtrådarna kräver uppmärksamhet. Med en fin pensel mejslar jag timme efter timme fram riktningen. Motståndet är kompakt, varje
kvadratcentimeter kämpar emot, lager på lager av ommålningar, men jag ger inte upp. Efter tretton timmar utan paus lämnar jag uppfylld och i sinnesfrid ateljén, jag har besegrat motståndet i ännu ett litet parti. Den som aldrig ger upp kan aldrig förlora. Väl hemma möts jag på köksbordet av ännu ett projekt, en tolkning av Bengt Lindströms verk Blodoffer/Vikingaliv. Bengt Lindström skulle fyllt hundra år i
år, och EQ Arena, Timrå kommun, Sundsvalls kommun mfl. arrangerar ett vernissage på Y-et 1 juni. Att möta Bengts temperament, rytmik, färgskala, formspråk och uttryck filtrerat och tolkat genom mitt uttryck känns både inspirerande och utmanande. Tonfallet i hans för mig främmande färgskala, hans formkänsla och kraftfulla bildspråk kommer att berika mig med nya insikter. Vid sidan om dessa processer, är med stor glädje jag får medverka i det för mig så behjärtansvärda projektet Semikolon, till förmån för människor att ta sig vidare även fast det känns mörkt. Arrangerat av bästa Jan-Erik Richnau med bandet
Östkusten, berättare från olika yrkesgrupper som brandkår, präst, polis mfl. och ett flertal konstnärer och kreatörer på Kulturmagasinet den 5 april. https://fb.me/eGR4FNaEJo livet är rikt och varje ögonblick en gåva, förlorar jag hoppet omfamnar jag hoppet åter.

11/01/2025

Oavsett om jag mäter och väger fram ett nytt recept, eller långsamt fyller en tom duk med en noggrann skiss krävs förmågan till inre stillhet, uthållighet och fokus. Ett sätt att träna dessa förmågor är meditation, och ett sätt att meditera är att löpträna. På löpbandet räknar jag sekunderna 1,2,3,4 upp till 60. Därefter börjar jag om, och upprepar detta 60 gånger.När det gått en stund, slutar jag räkna och en kraftfull inre scen målar upp sig och med det de starka känslor som är kopplade till detta. Efter ytterligare en kort stund återgår jag till att räkna sekunder, vilar i rytmen och låter känslorna stilla sig. Detta upprepar sig varje minut, utan undantag. Efter tolv minuter är jag övertygad om att min kropp, mot min vilja ska stänga av löpbandet, och stiga av. Mitt tålamod är på bristningsgränsen, men jag litar på processen. Jag återgår till att räkna sekunder, och inser att det jag just då upplever är mitt liv som visuellt och bokstavligt pågår på räkneverket. Jag inser att varje tanke kommer med en känsla, och att oavsett hur stark denna känsla är kommer den att klinga av och bytas ut mot en ny. Jag inser också att ett uppsatt mål är starkare än varje enskild impuls att ge upp. Efter fyrtiofem cykler inser jag att tiden slutat vara relevant, jag är i ett flow. Efter sextio cykler vill jag inte sluta, men min inre målsättning gör att jag saktar ner löpbandet och avrundar med en snabb promenad. På samma sätt arbetar jag i ateljen, varje enskilt blyertsstreck bär på en längtan att få lägga det första penseldraget med färg på duken. Likaså bär varje penseldrag med färg, en längtan efter att få lägga det sista penseldraget. Detsamma gäller arbetet med att hitta den exakta balansen i en maträtt, varje gram, ingrediens, tid och temperatur har betydelse. Sekunderna går, övergår i minuter och timmar. Kroppen vill ge upp, men målsättningen vinner över impulsen. Plötsligt slutar tiden vara relevant och jag vill inte sluta. När jag släcker belysningen i ateljen, känner jag tacksamhet för tiden på löpbandet. Det tränar min förmåga att uppnå mina mål, oavsett det gäller arbete i ateljen, köket och i slutändan i själva livet.

30/11/2024

❤️Tack till Tina Johansson och Sundsvalls museum, en ljuvlig dag i de inspirerande kreatörerna och Tinas ljuvliga sällskap.

Gucco

30/11/2025

31/10/2025

23/10/2025

19/10/2025

14/05/2025

14/03/2025

01/03/2025

27/02/2025

11/01/2025

30/11/2024

Adress

Telefon

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Affären

Genvägar

Dela